19 december..

Nu mina vänner kommer jag göra något som jag annars aldrig gör. Jag kommer skriva om mina åsikter offentligt. Jag vill bara göra ett inlägg där jag spyr lite galla över främlingsfientlighet och rasism, då det sproder sig som en löpeld bland folk just nu.
Detta är absolut helt mina egna åsikter och jag känner inget behov av att debattera, försöka övertyga eller ändra andra människors åsikter även om jag mår riktigt illa över vissa människors fruktansvärda människosyn.

Jag börjar med en liten funderare:
Om jag eller mitt land av någon anledning skulle hamna i en situation som kräver att jag flyr med min familj för att överleva, hur skulle jag tänka då, vart skulle jag bege mig??

* Jag skulle vara mån om att komma till ett land där både jag som kvinna och min man gavs möjlighet till sysselsättning för att vi på såvis på sikt åter ska kunna bli självförsörjande.
* Det skulle också kännas oerhört viktigt för mig att mina barn erbjöds en plats i förskola/skola för att deras framtid trots allt skulle bli säkrad.
* Att sjukvård och liknande fanns som ett tillgängligt allternativ för även mig och min familj som "invandrare", skulle vara av stor betydelse för mitt val. Vem som helst kan bli sjuk när som helst och behöva vård.
* Jag skulle givetvis försäkra mig om att jag i det nya landet inte stod under samma hot och risker som i landet jag flydde från.
*Slutligen skulle jag vara evigt tacksam om landet i fråga hade kapital och möjlighet att med själv av socialförsäkring kunna erbjuda mig och min familj ekonomiskt stöd om vi skulle behöva det för att kunna starta om på nytt.

SÅ, skulle nog jag tänka.. undrar hur de flyende människorna som hamnar i Sverige tänker.................
Just det, förmodligen EXAKT likadant, just för att de också är människor med värdighet, integritet och drömar.

Jag har fått privilegiet att sitta med i ett samtal med en nyss hitkommen man och kvinna från ett fruktansvärt nedhärjat land. Jag har lyssnat till deras historia. Hört deras berättelser om en uppväxt som liknar min egen med framtidsdrömmar, planer, skolgång, tonårsproblem, lyckan över att få första lönen, över att bli föräldrar och skapa sitt eget boende. Jag har sedan fått höra hur alla drömmar och planer slogs i kras på grund av konflikter i landet de levde i.
Jag har fått ta del av de starka känslor som personerna i fråga visade när de berättade om hur de fått lämna allt och alla och fly för sin överlevnad. Jag hörde smärtan i mannens röst när han förklarade hur det kändes att tvingas sätta sina barn och sin hustru under den riskfyllda färden under en lastbil, Hur det kändes att inte kunna ge sina barn mer än en apelsinklyfta att äta på en hel dag, Ångesten över att hans barn har fått lov att bära en stulen skjorta bara för att den enda skjortan som lillen hade på sig vid flykten blev för liten efter 1 år på flykt och stoltheten över att han lyckades behålla sin familj intakt och i livet under hela tiden. 
Jag skämdes när jag hörde deras upplevelse av att vara i Sverige. Förutom att de, hur mycket de än försöker, har otroligt svårt för det svenska språket lever de med en känsla av att vara otäcka och farliga individer. Ingen människa möter dem någonsin med blicken ute på gatan, det är inte heller någon som säger Hej. Kvinnor (och kanske även män) har en tendens att sätta handen för sin handväska och hålla i den lite extra när någon av "dem" ska passera och expiditen i affären håller ständigt ett vakande öga under familjens närvaro.
Samtidigt som familjen försöker anpassa sig till ett liv i Sverige, ett land de helst inte vill vara i, är de medvetna om att de aldrig kan återvända till sitt "riktiga" hem. De brottas med känslan av att vara utanför, osjälvstädniga och helt enkelt värdelösa. Frågorna om deras övriga familj, släkt och vänner lever, om platserna där deras minnen har skapats  finns kvar och om deras ägodelar finns kvar, är ständigt närvarande.
Samtidigt är de så oerhört tacksamma för den hjälp som Sverige har erbjudit dem, och efter år på flykt känner de äntligen en liten gnutta hopp inför framtiden, även om de nu får börja om från början och då vägen tillbaka till en självständig vuxen är låång och otroligt smärtsam. Mamman berättade också stolt om den fina vita klänningen som hon har fått tag på till sin lilla flicka inför den kommande skolavslutningen om ett par veckor (dett avar i våras). Det trodde hon Aldrig att hon skulle få uppleva. Resten, enligt henne, spelar egentligen ingen roll.

ATt skriva detta får mig att återuppleva den där dagen och alla känslor som var i rummet. Jag vill verkligenatt alla tar chansen att få lyssna till en sån berättelse. Våga prata med invandrarna och våga vara nyfiken och intresserad av vad de gått igenom. Kunskap är makt och vi skulle komma så otroligt mycket längre om vi visste mer om varandra.

Ytterligare ett argument som man ständigt hör i debatter från okunniga är "de kommer hit och tar våra jobb". Tänk efter. Exakt hur många jobb som du har sökt har gått till en invandrare? På hur många arbetsplatser som du överhuvudtaget kan tänka dig att vara på, arbetar en ivandrare? På exakt hur många platser i det vardagliga livet (försäkringskassan, Ica, mcdonalds, polisen, dagis, skolan, abb, o.s.v) stöter du på en arbetande invandrare? De tar inte alls våra jobb... Jobben som vi inte vill ha har de eventuellt chans att få efter lång tid i Sverige om de har tur. Att då motargumentera med att "nej de behöver inte jobba för de får ju socialbidrag", det är också bullshit tycker jag. Socialbidraget kan inte ge en familj ett drägligt liv och är endast en hjälp på traven för de som inget annat har. (Däremot är det fruktansvärt många svenskar som lever år efter år efter år på socialbidrag trots att de faktiskt har betydligt större möjligheter att försörja sig själva.)


Avslutningsvis så vill jag påpeka att jag tycker att det är skrämmande att en så fruktansvärd händelse som skedde i vår lilla stad under helgen, hamnar i skymundan av alla rasrelaterade debatter. Det är inte det som är viktigt. En man dödade en annan man och det är där fokus bör ligga, INTE på hudfärgen.



Jag skickar en varm tanke till alla anhöriga (både offrets och gärningsmannens) som fick sina liv förstörda under ett fruktansvärt ögonblick i fredags.
   






Kommentarer
Postat av: Sara S

Det här kan ha varit det vettigaste jag läst på internet sen fredagskväll.

Vi svenskar är för äckligt jävla bortskämda så det finns inte ens människor som funderar på hur det skulle vara att sitta i deras sits.

Kan jag få länka till det här inlägget på FB? Det är många där som behöver läsa det här...

2011-12-19 @ 15:26:46
URL: http://saraschenning.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0